Om HD av Levente Miklós, Ungern

”Årtusendets misstag inom veterinärvetenskapen”

Miklós Levente

Översatt av Katalin Poór © ur ”A Kutya” (officiell tidning för MEOE, Ungerska Kennelklubben) 2003. marsnummer

 

I Tyskland publicerades en bok ”Årtusendets misstag inom veterinärvetenskapen” underrubrik ” höftledsdyplasi orsakad av felaktig utfodring av hundarna är inte ärftlig sjukdom”, författare Klaus Dieter Kammerer. Denna bok kan vara början till att lära känna de verkliga orsakerna bakom höftledsdyplasi, och genom den kunskapen kunna bota eller till och med helt förebygga den.

 

Som genetiker har jag i många år försökt få folk att förstå att denna dogmatiska tes om HD:s ärftlighet är ohållbar, att den stenhårda gallringen genom att bara avla på HD fria hundar är inte bara meningslös men också en ”slakt” av bra hundar och linjer. (Denna selektion orsakade sedan årtionden att beståndens – i alla andra avseende – bästa individer uteslöts ur avel, därmed orsakade denna så kallade selektion mycket stora skador och utan någon resultat vad det gäller förbättringen av HD statistik!!!)

Att bevisa de ovanstående vill jag använda mig av citat från boken. Jag är säker på att denna nya teori kommer att avvisas i vårt land så som den avvisas över hela världen, eftersom det handlar om ofantliga ekonomiska intressen vilka berör veterinärer, fodertillverkare, och på existentiell nivå avelsråden vilkas roll ger dem stor makt de inte vill förlora. Grupper med enorm makt har sitt intresse i att ”Jorden ska förbli orörlig och platt”. (Förgäves jagade dem, brände och torterade dem som hävdade att Jorden var rund och rörde sig, de nya idéerna kunde bara försenas av många och betydelsefulla motståndare, men Jorden är faktiskt rund och rörlig.) Likaså kan de försena att sanningen om HD kommer fram, men bara ett tag, för förr eller senare kommer bevisen bli så överväldigande att det inte längre går att förtiga sanningen!

 

Klaus Dieter Kammerer citerar i sitt förord en välkänd och opartisk veterinärs åsikt som löd så här: ”Med din artikel om höftledsdyplasi kommer du att möta stort motstånd och avvisande eftersom dina slutsatser berör många i deras ömmaste punkt: ekonomin. Jag vill härmed meddela att jag tycker väldigt mycket om din framställning och instämmer helt i dess innehåll.

Författarens tidigare artiklar om HD var: ”Tidsenliga noteringar om hundens höftledsdyplasi” och ”Det 30-åriga kriget”. Den sista artikelns titel syftar på den 30 år långa resultatlösa bekämpningen av HD i Tyskland. Författaren attackerades från alla håll och kanter vilket ledde till att han tänkte på Schillers ord: ”Jag gick ut för att befria folket, men jag tänkte inte på om folket ville bli befriade.”

 

Som i alla andra länder så även i Tyskland lider 80-85% av de ca 6 miljoner hundarna av leverparenyma, ämnesomsättningsfel, matsmältningsorganens sjukdomar, hjärtsjukdomar, åderförkalkning, försvagad immunförsvar, ofta förekommande allergier, smittor och, tumörer, samt skelettets och extremiteternas sjukdomar, mer eller mindre kroniskt. Dyplasi har de i alla leder, speciellt i höftlederna.

Hundarnas medellivslängd sjunker dramatiskt, med cancer som dödsorsak på första plats.

Skelettets sjukdomar, och speciellt höftledsdyplasi kan härledas till årtiondens felaktiga utfodring, eftersom de sjukdomarna är otvivelaktigen raka resultatet av den.”

 

Först gör han en tillbakablick på HD och dess utveckling. ”HD-n hos hund blev för första gången beskriven 1935 och fick större uppmärksamhet från 1955. De första publikationerna om statistik och genetiska undersökningar kommer från USA och Sverige.

1955-1959 fattade Shales och Snavely i USA i samband med HD experiment sin slutsats att HD är en ärftlig sjukdom och beror endast på ärftliga faktorer.

Den slutsatsen adopterades av tyske Berge (1957).

Samtidigt i Stockholm började Bengt Henricson en omfattande statistisk undersökning av svenska arméns schäferhundars höftledsstatus.

Henricsson presenterar i sin första publikation 1959 den amerikanska Shales och Snavelys ståndpunkt, dvs att HD är helt och hållet ärftligt.

Olsson, Wamberg, Börnfors och deras kamrater i Sverige samt Riser i Amerika anammade mellan 1961-1964 Shales, Saverys och Henricssons åsikt. Fram till 1970 publicerades flera olika artiklar av Riser, Henricsson, Olsson, Hutt och Wamberg.

Då fastställde Riser att hundens utfodring har en betydande roll i graden av HD. Som följd av detta reviderade Henricsson sin egen åsikt angående att HD skulle vara 100% ärftligt och fastställde att den är 60% förvärvad. Samtidigt med detta introducerades polygen ärftlighet, till vilken teori sällade sig den tyske Loeffler också.

Förutom Shales första artiklar 1956 publicerades även andra artiklar fram till 1970 av andra författare vilka menade att hundens höftledsfel beror på hormonella störningar. Andren, Borglin (1961), Mansson (1961), Pierce, Bridges och Banks (1965) samt Gustafson (1968) lyckades framkalla HD på friska hundar genom experimentell väg och kom till slutsatsen att i sjukdomens patologi och etologi har östrogener och cortisosteroider betydande roll.

Lars Ekman från Royal Veterinary College  1986 kunde framkalla HD, exakt likadant som den spontana sjukdomen, på unga schäfrar genom att laborera med östrogener. Samma år kunde Gustafsson hos greyhoundsvalpar med användning av östradiol framkalla inte bara förändringar i acetabulum (höftledsskål) och femur (lårben) utan även patologiska förändringar i hela skelettet.

 

I slutet på årtionden har den finske Paatsama kunnat framkalla förändringar i ben- och brosk hos unga hundars skulder-, axel-, och knäleder med tillförsel av hormonerna somatotropin, thyreotropin och corticotropin.

Efter sina experiment med östrogen, fastslog Gustafsson (1972) inflytandet av växthormonen somatropin vad det gäller påverkan av utvecklingen av höftlederna.

 

År 1969 irländska Seer skriver om armbågsdyplasins förekomst tillsammans och samtidigt med höftledsdyplasi hos hundar. Innan dess 1960 Niemand i Tyskland diagnostiserade generell osteoporosis på en hunds hela skelett samt HD och nådde mycket god förbättring med att ge hunden anaboliska hormoner.

 

1966 Miller och Saar fastställde den än idag (2003) gällande röntgendiagnostiska metoden och kampen mot HD började. Det startades en mass-selektion, hundar som befanns ha HD uteslöts ur aveln. Den här metoden antogs endast i de länderna som var starkt influerade av Tyskland. De största hund- och djuruppfödarländerna: Frankrike, USA, Stor Britannien följde inte denna meningslösa stränghet. Fast man gör HD röntgen där också – på frivillig basis – resultatet påverkar varken att få avla på hunden eller att få stamtavla på valparna!

 

Boken innehåller ett intressant tillägg om orsakerna bakom detta med HD: ”Under 1972-1974 inom veterinärkåren och yrkeslitteraturen pågick samtidigt en annan diskussion också, nämligen det att veterinärpraktikerna ökade, deras inkomster var små och vinsterna orsakade i många fall existentiella problem. Den nyinförda röntgenmetoden kan hjälpa till med avskrivningen av veterinärpraktikernas dyra utrustningar och/eller täcka hyran och personalkostnaderna. Det var då efterkrigstidens ökande födelseantal blev märkbart även genom ett överskott på veterinärer.”

 

Av samma anledning stämplas de som botar sina hundar vilkas HD upptäcks vid tidig ålder med anaboliska hormoner, som fuskare, trots forskningarnas resultat som visar att dessa hormoner hjälper. Däremot tillåts röntgen bara efter ett års ålder och operationen propageras det för. Ingen verkar vara intresserad av hur mycket en hund lider under tiden innan röntgen och efter en sådan operation.

 

Några milstolpar i vidare utvecklingen är svenskarna Hedhammar och Kasström (1974-1975) vilka undersökte överviktens påverkan på hela skelettet och uppmärksammade folk på vikten av utfodring och övervikt när det gäller HD. Samtidigt nämnde de även återigen hormonernas roll.

 

Belfield (USA) ansåg sedan 1976 att HD är resultatet av en subkronisk skörbjugg och därmed är den en sjukdom orsakad av C-vitaminbrist.

 

Teare (USA) såg generella skelettförändringar hos unga labradorer som utfodrades med för mycket, för kaloririkt foder som innehöll mycket proteiner, speciellt en sjukdom som hypertrophicus osteodystrophia. När man gav ascorbinsyra blev skelettet sämre, därför ansåg han att C-vitamin är en motrekommendation.”

Efter det skriver han om ett stort antal experimenter och teorier, vilka bevisar att vad det gäller utvecklingen av HD hos unga hundar orsakerna är de följande: övervikt, för lite eller för mycket och påtvingad motion, sköldkörtelns otillräckliga funktion, för mycket kalcium och fosfor intag eller dessa två elementens felaktiga blandning, olika körtlars så som binjurens bark, bukspottkörtels, hypofysens otillräckliga eller överproduktion av hormoner, olika vitaminers brist eller överdosering med speciell vikt på A och D vitaminers överdosering.

Med hänsyn till dessa fakta propagerar han för metoden – som sedan århundraden var en beprövad och använd metod inom djuravel – som kallades för ”fattig utfodring”, som innebär att man ger endast det för utveckling absolut nödvändigaste fodret och därmed undviker man att valpen blir tjock.

Han redogör även för de så kallade ”dogmatikernas” arbeten, de, vilka intill döden försvarar HD-s ärftlighetsteori för deras egna och deras bundsförvanters intressen. ”Ägare och uppfödare till renrasiga hundar har under senare tid, i mer än 40 år, tvingades  spendera miljarder på kostnader till att få resultaten på de olika påtvingade undersökningarna. Pengarna från dem flyter in i olika kartellers konton vilkas intresse är att upprätthålla dessa undersökningar.

Kampen mot HD i Tyskland och de andra länderna är ett totalfiasko. Inte inom en enda ras har man lyckats eliminera HD vare sig med selektion eller andra avelsregler. Om möjligen någon ras hade visat en aning förbättring beror det på att skenet bedrog, det var bara en tillfällig synvilla. Eller att klubbarna förskönade statistiken , eller att man använde bättre foder.”

Den totala skadan inom hundpopulationen orsakad av denna årtiondens selektion på grund av HD är oöverskådlig och delvis oreparabel. I kennlar inom samtliga raser har ca hälften av avelsmaterialet blivit avstängda från avel p g a HD-reglerna, p g a en liten förändring på höftleder bland de många förstklassiga avelshundar. Däremot andra fel och verkliga ärftliga sjukdomar blev förbisedda, tolererade, bara HD-n var OK och med dessa spreds olika icke önskvärda egenskaper hos många raser. Det finns flera observationer om att HD hänger samman med hög intelligens. Om man godtar detta kan vi lugnt anta att i många fall uteslöts rasens elit från avel och med dem även egenskaper som genom evolutionen och de moderna tidernas avelsarbete framtagits av uppfödarna som målenliga och önskvärda egenskaper.

Däremot fram till år 2000 ingenstans i hela världen har det publicerats någon form av bevis för att hundens skelettsjukdomar och inom det höftledsdyplasin hade förbättrats, inte inom en enda ras.”

 

Låt oss då summera slutsatserna av det ovan citerade fakta:

HD har inget med ärftlighet att göra, eller själva HD-n nedärvs inte, aldrig någon undersökning, forskning kunde hitta ”bitar” i hundarnas gener som kunde vara orsaken till att HD är ärftlig! Till och med ”dogmatikerna” erkänner att ingen av hundarnas skelettsjukdomar är ärftliga, utan förvärvade, endast när det gäller HD påstår de att den är ärftlig. Idag har de ”utvecklats” så långt att de säger: ”För att HD skall utvecklas måste en hel del felaktiga gener i mycket stora mängder träffas i en hund och för att dessa olika genkomplexer skall kunna utveckla sin dåliga påverkan måste de finnas i ett visst antal och i en viss kvalité som måste nå över en miniminivå. Klinisk och med röntgen bestämd HD-frihet är ingen garanti för att avkommorna ska vara fria.” Översatt till vardagsspråk: även en HD-fri hund kan vara bärare av sjukdomen. Genetiskt hos hundar betyder detta följande: varje hund som har HD ska få ALLA sina släktingar, i alla leder, inte bara i första, men i andra, tredje, fjärde, m m uteslutna ur avel. Vem som helst kan se att detta är en praktisk omöjlighet!

Dr Ian Billinghurst, australiensisk veterinär skriver så här: ”Skelettsjukdomarnas gener tillhör två kategorier. De viktigaste är de som påverkar skelettet direkt. De generna som påverkar skelettsjukdomarnas uppkomst indirekt är väldigt få. Sanningen är att vi inte ens är säkra på att sådana existerar. Direktverkande gener som orsakar skelettsjukdomar är gener som är ansvariga för följande egenskaper: kroppsstorlek, övervikt, snabb växning, muskelfattighet, fel i rörelsemekanismer. ”

 

Det finns ett till viktigt argument mot HD-s ärftlighet: HD som uppträder bara på den ena sidan. För att en sjukdom ska vara en ärftlig sjukdom ska den på båda sidorna av en dubbelorgan vara lika dåliga.

 

Det är en allvarlig metodisk ytlighet och stort fel att dra allting över en kam vad det gäller HD, det vill säga HD som orsakats av helt andra orsaker som olyckor, sjukdom, m m betraktas utan urval precis likadant och skylls på ärftlighet.

Eftersom den inte är ärftlig skulle HD kunna undvikas i princip med bra foder, bra hälsa, och sund motionering.

 

Hur?

Glöm ”ärftlighetens dogmer”, befria så vårt tankesätt från ”slutgiltighetens” bojor, glöm att ödsla all energi och pengar på röntgen och sedan som dess resultat på selektionen, låt oss ta våra älsklingars liv och öde i våra egna händer och förbättra det!

För valparna: från fortplantningen idealisk utfodring, vilket betyder kvalitetsfoder tillverkat av de bästa grundingredienserna, med vitaminer och spårelement i sådana mängder och det som är ännu viktigare i sådan sammansättning, kombination och form som är bäst för valparna. Glöm för en gång och för alla de extra kalciumtabletterna eller pulvren, fosfor, mineraler, vitaminer, oavsett vem rekommenderar dem.

Var vaksamma på att valparna och de unga hundarna inte blir överviktiga. Det är helt fel att låta maten stå framme hela tiden för en valp, så de får äta hur mycket de vill. Det är det som leder till övervikten, som sen litar alldeles för mycket på deras ofärdiga benstomme och skelett. Låt hunden växa lite långsammare, låt den bli kanske 1-2 cm mindre, men ha längre och framförallt smärtfritt liv.

Från den allra tidigaste valpåldern är det viktigt att låta valpen få den motion den behöver. Tillräckligt med utrymme för valpen att leka hela dagen. De unga hundarna ska ha daglig fri motion där de själva bestämmer hur mycket och på vilket sätt de vill röra på sig. (Ryktet om att stora hundar inte ska få röra på sig, helst skall hållas inlåsta i ett litet utrymme tills de är färdigväxta är helt fel.) Utan tillräcklig motion utvecklas inte musklerna, senorna blir lösa och svaga. Som påföljd de lederna som inte är tillräckligt sammanhållna med muskler och senor orsakar felaktiga rörelser, felaktigt slitage i skelettet.

Man ska även undvika ansträngande påtvingad motion t ex att hundarna springer vid en cykel i flera kilometer, för detta anstränger också de outvecklade lederna så HD uppstår.

Man borde hela tiden kontrollera de inre körtlarnas funktioner, eftersom enligt forskningen de olika hormonernas över- eller underproduktion är i hög grad ansvariga för HD.   

Om man röntgar hundarna tidigt när de är unga och man ser att de har början till förändringar kan man med vetenskapliga metoder – enligt forskningsresultat – bota dem. Dessa metoder kan vara t ex C-vitamin tillägg (?), användning av anabolikas, fastställa med exakta provresultat vilka vitaminer fattas eller överproduceras av hunden och eliminera de felen, bota eventuella körtelfel, tillföra saknade hormoner eller minska överflödig hormonproduktion. Kontrollera grundämnenas innehåll i fodret och använd endast foder med utmärkta ingredienser. (Enligt forskningen en av orsakerna till HD är den höga östrogenhalten i genmanipulerade sojaprotein.)

Om möjligt välj foder i vilket det finns de minsta artificiella ingredienser, färgämnen, konserveringsmedel m m. Ovan skrev jag att dessa metoder för att undvika eller bota HD är principiella ännu, för dagens vetenskap, de målmedvetna forskningarna, undersökningstekniken och undersökningarnas pris med den fortfarande saknade forskningsresultaten lämnar frågetecknen kring en del av de ovannämnda metoderna än. Men vetenskapens och teknikens utveckling kommer att nå dithän att våra hundar befrias från denna ”förbannelse”!

Jag rekommenderar alla som är intresserade av detta ämne att inskaffa och läsa boken. Jag är helt säker på att vi måste tänka om vad det gäller HD, att vi måste frigöra oss från våra indoktrinerade föreställningar om den och att vi för hundarnas och hundavelns skull måste leta efter utvägarna i den ovannämnda riktningen!

           

HD A

HD B

HD C

HD D

HD E